I oktober 1991 låg jag på BB och tänkte aldrig nånsin mera föda barn. En kille på drygt 4 kg fick vi i alla fall med oss hem och jag tänkte att de kan ju inte vara riktigt kloka som släpper iväg oss ensamma med en sån liten. Nåväl både sonen och hans föräldrar anpassade sig till situationen och det blev t o m några syskon så småningom om.
Bebisen blev större och i dag har vi firat födelsedag (fast lite i förskott – han fyller egentligen inte förrens den 21:a): 17 år gammal och inte så liten längre. Det börjar till och med komma lite vett i skallen på den ibland bångstyriga men ack så äppelkindade sonen. Firad har han blivit med fika och presenter av hela, halva släkten och han ser faktiskt riktigt nöjd ut. Nu hägrar dessutom morfars härliga kycklinggryta och mys framför tv:n. Tänk ibland är det inte så dumt att komma hem till mamma.
Visst är det härligt! Att se att man gjort ett lysande ”jobb” med att få dom att växa upp till självständiga krabater! Min blir 16 den sista, stor och förståndig – och duktig – kille! Men några syskon blev det inte – av flera anledningar. Men, jag är nöjd och glad ändå!
Kramis
Åhhh..har också en 17-åring! Så stora de blivit….
Stort Grattis säger jag!
Stor och förståndigt vågar jag inte hoppas på än men det går åt rätt håll så kanske man har gjort nåt rätt i alla fall…
Vad liten du är mamma säger han och tittar ner på mig – han som nyss var bebis!
Det är alltid skönt att komma hem till mamma och pappa
Visst är det – t o m när man är tonåring. Eller kanske i synnerhet…